-25%

Etikettinformation - konsumenter

Vinetiketter kan vara förbryllande. Många finsmakare hoppas på att kunna avslöja vinets aromer om man bara kan tyda informationen. För att uttrycka det kort: Det finns inga hemliga koder som kan avslöja smaken. Bakom de många förkortningarna på etiketten döljer sig ofta de mest banala och ibland byråkratiska informationerna. Å andra sidan, några tips finns dock. Låt oss gå igenom dem.
ÅrgångVi vågar säga att i motsats till vissa myter så smakar gamla viner sällan bra. Vita ”vardagsviner” från föregående produktionsår bör i vilket fall som helst inte förvaras mer än 2 år. Därefter tappar de ofta i smak och struktur. Enkla röda skall vara högst 3-4 år för att vara på den säkra sidan. Bättre viner kan lagras och till och med utvecklas positivt genom lagring men det är inte heller där någon självklarhet.
Frågan om en "bra" eller "ganska bra" årgång är mest en hjälp för de som vill lagra viner under en längre tid. De flesta andra dricker det som finns att köpa för tillfället. I och med att produktionstekniken har utvecklats blir skillnaden mellan årgångarna mindre och mindre i alla fall för oss som konsumerar vin ganska snart efter inköp. Med ett bra arbete på vingården och modern vinframställningsteknik lyckas kvalitetstillverkare i princip varje år. Skulle dock en årgång i ett visst land inte bli riktigt så bra, kan också vi enkelt flytta våra preferenser till andra länder med bättre förutsättningar för ett specifikt år.
AlkoholhaltDen som lägger större vikt vid smak än om effekten av alkohol bör inte bry sig om alkoholhalten. För vita viner är ett riktmärke 12,5 % med röda 13,5 %. Vid högre alkoholhalt kan enklare viner upplevas klumpiga, alkoholiska eller brända. Viner av högre kvalitet klarar av högre alkoholhalt eftersom alkoholen är mer integrerad i övriga smaker.
Torrt eller söttEn uppdelning i torr, halvtorr, ”demisec” eller söt, är intressant vägledning åtminstone på etiketten. Den avgörande faktorn är sockerhalten i vinet. Ett torrt vin har t ex högst 9 gram socker per liter. I många länder kan du inte hitta denna information på etiketten. Du kan dock då oftast anta att vinerna är torra. I tyska viner är det tvärtom; om inget står på etiketten, är vinet vanligtvis sött.

VindruvorI tyska och österrikiska viner, viner från nya vinländer och viner från mindre producenter har ofta druvsorten en framträdande roll på etiketten. Att man känner till druvan underlättar orienteringen om vilken typ av vin man köper. För kvalitetsviner från Frankrike, Italien och Spanien, saknas oftast denna information (ibland står detta finstilt på baksidan). I dessa länder räknar man i första hand regionen (t.ex. Bordeaux, Rioja) som den viktigaste informationen. Vinerna är ofta en blandning (cuvée) av olika druvsorter. Känner man till regionen kan man ofta skapa sig en uppfattning om vilka druvor som kan ingå.
Skyddad ursprungsbeteckningMan hör att namnet låter italienskt och ser att reklamen anspelar på Toscana - men själva produkten, t ex Olivolja kan ha producerats var som helst i världen. Därför använder sig många länder och regioner av "Skyddad ursprungsbeteckning". Syftet med detta besvärliga begrepp är att kunna säkerställa att vinet faktiskt kommer från en mycket specifik, geografiskt definierad region eller plats och har vissa egenskaper. På etikettens anges region (t.ex. Chianti, Chablis) samt ytterligare tillägg av:Frankrike: AC eller AOC - Appellation (d'Origine) Contrôlée
Italien: DOC eller DOCG - Denominazione di Origine Controllata (e Garantita)
Spanien: DO eller DOCa - Denominación de Origen (Calificada)
Tyskland: QbA - Qualitätswein bestimmter Anbaugebiete Till dessa beteckningar finns ett antal kriterier kopplade för att säkerställa konsekvent hög vinkvalitet och – t ex genom att definiera de tillåtna druvorna - garanteras en specifik smaktyp för ett visst område. Detta är fördelarna med beteckningarna men sedan blir det förvirrande. Ibland har varje by, även enskilda vingårdar ett känt område med egen ursprungsbeteckning. Det är trevligt för de lokala patrioterna men svårt för konsumenterna. Det kan vara väldigt svårt att få reda på vad t ex vad Lamezia DOC eller Gaillac AC innebär i form av druvblandningar eller kvalitetskrav?
På den andra sidan finns av väldigt hög kvalitet där tillverkaren valt att komplettera sitt vin med lite en druva som inte finns med på listan för tex DOC eller DOCG och då får man inte använda kvalitetsbegreppen.Utanför vinerna med regionala kvalitetsbeteckningar finns de lokala vinerna t ex Vin de Pays i Frankrike eller IGT (Indicatione geografica tipica) i Italien. Återigen källan är skyddad, kriterierna är inte dock inte lika stränga.
Kvalitetsnivåer: t.ex. Spätlese, Reserva etc. För tyska viner (och endast dessa), finns det kvalitetsnivåer baserade på druvornas mognad vid skörd. Den viktigaste parametern är mängden lagrat socker i druvan. Den anges i druvmusthalten som anges i ”Oe”. Ju längre druvorna mognar på rankan, desto fler aromer och socker skapas i dem. Den första nivån är Qualitätswein, följt av Kabinett, Spätlese och Auslese. I denna kvalitetsbestämning framgår inte om ett vin är torrt eller sött. Torra Spätlese från en och samma vingård har i oftast i stället mer alkohol än Kabinett, eftersom mer socker ger mer alkohol.
I Italien och Spanien finns det en kvalitetnivå som kallas Riserva eller Reserva. Dessa viner har längre mognadsperioder i trätunnor och flaskan än vad som krävs av normala viner. En spansk Reserva enligt lag måste mogna i minst 3 år, varav 1 år i små ekfat. Viner lagrade i två år benämner spanjorerna Crianza, för Gran Reserva krävs 5 års lagring.
Observera att i många länder är begreppet Reserva inte skyddat, dvs producenter kan använda det godtyckligt.
OdlingsplatsEn odlingsplats på etiketten kan garantera en betydelsefull och historisk vingårds vin, som Wehlener Sonnenuhr på Mosel. Det kan dock också dölja sig rena marknadsstartegiska aspekter bakom odlingsplatsnamnet så som den kvalitetsmässigt anonyma Piesporter Michelsberg. I Tyskland är därför hänvisningen till en särskild odlingsplats inte detsamma som en kvalitetsbestämning. Man måste tyvärr vara väl bevandrad inom området för att kunna genomskåda dessa beteckningar. Detsamma gäller för Italien, till stor del den ”nya” vinvärlden och till viss del även Spanien. I Frankrike finns det dock ett sofistikerat system, som har utvecklats under århundraden till ett vingårdsklassificeringssystem, Cru Classé. Termen "Grand Cru" eller "Premier Cru" har därför verkligen alltid förankrats med kvalitet och tyvärr också med pris.
TappningsföretagOm du vill veta om vinet har med en viss vingård att göra eller om produkten har lämnats till ett tappningsföretag, leta då efter ett företagsnamn eller texter som "mise en bouteille", "imbottigliato" eller "embottelado". Om det finns hänvisning till producenten (Weingut, Château, propriété, domain, Azienda, Tenuta bodega, etc), dricker du en handgjord produkt. Ett nummer, ett handelsbolag eller text "tappat för" indikerar till en större handelspart. Detta säger dock ingenting om hur vinet smakar.
Vinmakare/producentDen viktigaste informationen på etiketten är producenten. En bra producent/vinmakare gör gott vin. En mindre bra klarar inte av att nyttja de bästa förutsättningarna. Men vem som är en bra producent för dig måste du själv ta reda på!
Lär känna din egen smakprofil

Vitt vin Välj smaktyp. Rött vin